Jag ska berätta hur allt började.

Det första jag vill säga är att jag älskar dans. Mitt liv har handlat om dans sedan jag började dansa när jag var nio. Då dansade jag en timme i veckan på dansstudion här hemma i Gagnef där jag bor. Det var höjdpunkten på veckan. I slutet av varje termin hade vi dansshow i Lindberghallen, och några gånger även utomhus i Gagnef.  Dessa dagar blev med tiden något man såg fram emot under hela terminerna. Dagar då man åt, andades och levde DANS. På scenen trivdes jag bäst.

Jag fortsatte dansa och när jag började gymnasiet valde jag ett samhällskunskapligt program med musikalinriktning för att få dansa på skoltid. Nu i efterhand önskar jag att jag istället hade gått estetisk-dans, men jag valde vad som var bäst för mig just då. Klassen var med på några uppvisningar i Borlänge och på fritiden fortsatte jag att dansa på MDG´s Dansstudio och gjorde audition till showdansgruppen Offroad. Jag kom med och fick under tre år vara med på små tvådagars dansturnéer i skolorna i Gagnefs och Leksands kommuner. Jag njöt av varje sekund i dansstudion och på scenen.

Efter gymnasiet ville jag prova mina vingar och flyttade i augusti 2011 till en underbar familj i Bromma i Stockholm för att vara barnflicka hos dem. Jag bodde i deras källare och jobbade med att ta hand om barnen som var 1½ och 3½ år gamla. Jag steg upp 7, gav barnen frukost, klädde på dem, borstade deras tänder och hår, tog dem till förskolan och hämtade dem på eftermiddagen. När de var sjuka och var hemma hela dagen tog jag hand om dem och varje kväll lagade jag middag och gav dem mat och lekte med dem hemma eller i parken tills föräldrarna kom hem mellan 5 och halv 7.

Utöver detta sprang jag nästan varje kväll klockan halv 7 ner i min källare och bytte om, packade väskan och åkte 45 minuter på spårvagnen och tunnelbanan till Medborgarplatsen där jag dansade 5 klasser i veckan, dansade 1½ timme och åkte tunnelbana i 45 minuter hem igen. Behöver jag säga att det tog på krafterna? Men det var ändå värt det för att få dansa två terminer på Danscenter Stockholm. Det gav mig så mycket. Till slut gick jag dock in i väggen och flyttade hem igen. Detta var i april i år. Jag sökte sedan till Danshögskolan men kom inte in.

Sedan dess har livet varit väldigt tomt. Ingen dans på flera månader. Inget jobb, ingen skola. Så vad gör man hela dagarna? Jo, man tänker. Man tänker väldigt mycket på framtiden. Man undrar om man skulle orka jobba som dansare. Man undrar om man någonsin kommer att kunna jobba som dansare. Man börjar fundera på alternativ. Man kanske skulle bli målare? Dekoratör? Fastighetstekniker? Man googlar utbildningar, ansöker nästan, ångrar sig. Och till slut tröttnar man. Och vill bara ut på äventyr.

Så jag började googla efter äventyr. Googlade volontärresor, utlandsjobb och utlandsstudier, och till sist hamnade jag på Blueberrys sida. Och där fastnade jag, för där fanns all info om Broadway Dance Center. Och då insåg jag vad jag måste göra. Jag måste åka till New York och dansa för de lärare man bara har sett på Youtube. Derek Mitchell, Luam, Sheryl Murakami... Det låter som en dröm. Det är en dröm! Men det är en dröm jag hoppas kunna uppfylla.

Jag kanske inte kommer att kunna försörja mig på dans, och jag vet att det finns de som tycker att det verkar onödigt att lägga massor (!) med studielånspengar på detta när det antagligen inte leder till något. Jag vet. Men samtidigt är det nu jag är ung och kan göra det jag drömmer om och det jag brinner för, och det jag brinner för är dans. Vem vet vad som händer sen? Just nu har jag inget jobb, ingen skola och inget förhållande som håller  mig kvar. Och jag känner att jag måste ta chansen nu när jag har den inom räckhåll. Jag vill inte sitta här när jag är gammal och ångra att jag aldrig levde min dröm.

Hugs & kisses, Lisa